2018-04-17

Demokraterna får 13.9 procent i ny Sifo för Göteborg. Opinionsras för S

I en färsk opinionsmätning från Sifo får nya partiet Demokraterna hela 13.9 procent av väljarstödet inför höstens kommunalval i Göteborg. Demokraterna leds av avhoppade moderaten Martin Wannholt. Bland de mer framträdande profilerna i partiet märks också avhoppade miljöpartisten Henrik Munck och den likaså avhoppade socialdemokraten Jahja Zegirai. Demokraterna, och särskilt dess partiledare Martin Wannholt, har profilerat sig som hängivna motståndare till järnvägsprojektet Västlänken. Partiet syns ha förutsättningar att kunna möblera om ordentligt i det politiska landskapet i Göteborg.

Sifo-undersökningen visar också på ett opinionsras för Socialdemokraterna. Partiet får endast 15.4 procent av väljarstödet, vilket är en historiskt unik låg siffra och kan jämföras med valresultaten på 22.4 procent 2014, 29.4 procent 2010 och 36.0 procent 2006. Moderaterna får 19.7 procent, mot 22.3 procent i valet 2014. Liberalerna får 6.3 procent (8.1 i valet), Miljöpartiet 5.0 procent (10.7 i valet) och Vänsterpartiet 13.2 procent (9.4 i valet).

Enligt Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén utgörs Demokraternas väljargrupp främst av personer som i tidigare val röstat på Moderaterna och Liberalerna, och även på Sverigedemokraterna. Men väljarströmmarna är oklara i rapporteringen. Vart har alla socialdemokrater tagit vägen? Alla kan ju inte ha gått till Vänsterpartiet.

En mätning är ingen mätning, lyder en god gammal regel. Demokraterna har heller inte hittills hunnit granskas kritiskt av medier och politiska motståndare. Likväl tillför Sifo-mätningen energi i Demokraterna. Partiet synliggörs ytterligare och frågan om Västlänkens befästs på väljarnas politiska dagordning. Därutöver sprider mätningen oro inom de partier som går tillbaka, inte minst Socialdemokraterna.

Såsom opinionsläget nu ser är det faktiskt inte otänkbart att elva (11) olika partier kommer att finnas representerade i Göteborgs kommunfullmäktige efter valet i höst: Socialdemokraterna, Moderaterna, Demokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vägvalet och Sverigedemokraterna. De rödgröna partierna är i Sifo-mätningen klart större än Alliansen - 37.8 mot 31.1 procent. Men det blir inte lätt att bilda majoriteter. Kanske får vi se ett blocköverskridande samarbete i Göteborg, med till exempel socialdemokrater, miljöpartister, allianspartier och rent av demokrater?

2018-04-13

Hur kunde det gå så illa? Om Svenska Akademiens kollaps

Svenska Akademien kollapsar mitt framför ögonen på oss. Det är en absurd och djupt tragisk händelse. Händelseutvecklingen skadar Nobelpriset i litteraturs status och kan även fläcka ner Sveriges rykte i världen.

Hur kunde det gå så illa? Nedan följer tre reflektioner.

1.) Öppna och demokratiska arbetsformer. Svenska Akademien har längre präglats av interna motsättningar, bland annat om behovet att utveckla och modernisera sitt arbete och sina arbetsformer. Det är inget konstigt med det - så är det i många organisationer. Men Svenska Akademiens stadga har visat sig helt otillräcklig som styrmedel för att hantera de konflikter som uppstått. Bristen på fungerande regelverk öppnar dörren för godtycke och kotteri, och i förlängningen för skolgårdsmentaliteter och barbari.

Stadgarna skulle naturligtvis ha moderniserats för länge sedan. Gustav III, som var en modern och samhällsengagerad kung, vrider sig i sin grav när han ser sin då moderna skapelse nu framstå som en kvarleva från dinosaurietiden. Jag har förstått att Sara Danius som ständig sekreterare införde Vetenskapsrådets strikta jävsregler i Svenska Akademien. Det var bra, men åtgärden vidtogs alldeles för sent.

2.) Kön och makt. Det började med avslöjanden om sextrakasserier. Det slutade med att två kvinnor fick gå. In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes The Fall, skriver New York Times.
Riktigt så enkelt är det förstås inte. Men ingen kan väl tvivla på de patriarkala strukturer som alltför länge haft en hemvist i Svenska Akademien. "Brevets innehåll framstod inte som viktigt", säger tidigare ständige sekreteraren Sture Allén om varför han inte ens svarade när en kvinna tillskrev honom och berättade att hon utsatts för sexuella trakasserier. "Hade du väntat dig det, lilla vän?", säger akademiledamoten Göran Malmqvist till en kvinnlig journalist från Aftonbladet när han vägrar kommentera hennes frågor om att han skulle ha hotat skada karriären för hustrun till en kinesisk poet som han låg i fejd med. Svenska Akademien har just nu 11 aktiva ledamöter. Åtta av dessa är män med en medelålder på drygt 76 år. Gubbvälde. I dag bär vi alla knytblus.

3.) Auktoritetsnedrivning. 50 år efter 1968 faller kanske den sista av vår tids auktoritetsbastioner. Svenska Akademien har varit både högstämd och folkkär. I dag är bara högstämdheten kvar.


Hur ska då Svenska Akademien kunna rekonstrueras? De som nu är kvar och dominerar i Svenska Akademien uppvisar tyvärr inga som helst tecken på att själva vara tillräckligt kompetenta för uppgiften. Jag skulle gärna se en krisgrupp med ett exekutivt uppdrag sammansatt mellan till exempel Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter och ny stadga bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar. Avgå alla. Avgå nu.

2018-04-10

Ja, utvisningarna till Afghanistan borde stoppas nu!

Igår var det tänkt att ett 30-tal personer skulle tvångsutvisas från förvaret i Kållered till Kabul i Afghanistan. Men enligt yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut blev det till sist endast sex personer som utvisades. Vid en motsvarande planerad större tvångsutvisning i oktober 2017 var det ungefär samma scenario. Endast en handfull av de planerade utvisningarna kunde genomföras. Resten erhöll inhibition efter att det framkommit verkställighetshinder - vilket betyder att deras ärenden ska få en ny prövning.

Det fanns många protesterande människor på plats i Kållered. Några av dem kedjade fast sig under den buss som skulle transportera de som skulle utvisas till Landvetter. Civil olydnad som politiskt och humanitärt medel.

Enligt #vistårinteut sorterades de förvarstagna öppet in i två grupper. En grupp som skulle utvisas i första hand och en grupp som skulle utvisas om någon utvisning av dem i första gruppen inte kunde genomföras. Det är inte svårt att föreställa sig den oro och ångest som en sådan sortering (om det nu var så det gick till) skapar bland unga människor vars öde och framtid står på spel.

Händelserna i Kållered igår visar på två saker. För det första är det viktigt att regeringen nu snabbt åstadkommer en lösning för de nära 10 000 unga människor som alltför länge fått vänta på besked om de ska få en ny chans att stanna i Sverige. Dessa unga människor lever under en oerhört stor press och det är inte värdigt ett land som Sverige att dra processen i ytterligare långbänk. Jag förutsätter att regeringen snabbt åtgärdar några av de mer centrala bristerna i förslaget som Lagrådet pekade på, lägger fram en proposition i riksdagen och att Centerpartiet stöder den. Detta får inte bli ett partipolitiskt spel - det är unga människors liv och framtid det gäller.

För det andra visar händelserna i Kållered att det i praktiken är omöjligt att utvisa 10 000-tals människor till Afghanistan. Rättssäkerheten, humanitära överväganden och praktiska svårigheter sätter hinder i vägen. Så om det rödgröna lagförslaget inte går igenom i riksdagen kommer den nya regeringen - vilken den än blir - efter höstens val att få hantera frågan på nytt. Till sist kommer det inte att finnas någon annan väg än en amnesti, både av humanitära skäl och för att undvika framväxten av skuggsamhällen. Och det tror jag de flesta seriösa demokratiska politiska aktörer egentligen inser.

Allra bäst vore förstås att omedelbart stoppa alla utvisningar till Afghanistan med hänvisning till säkerhetsläget i landet. Jag hoppas att Migrationsverket snart gör en ny säkerhetsbedömning som pekar i en sådan riktning.

2018-04-09

Högern förökar sig genom delning?

Vänstern förökar sig genom delning, hördes det sarkastiskt under 1970-talet när olika och inbördes rivaliserande små vänstergrupper växte fram och ändrade namn utan att den samlade vänsterrörelsen blev så mycket större. KFML, KFML(r), SKP, FK, RMF, KAF, SP, MLK och APK är bara ett litet axplock.

Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.

Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.

Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.

Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.

Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.

2018-04-08

Låt inte trollen skymma sikten!

Flera offentliga personer som jag uppskattar har på senare tid förklarat att de lämnar sociala medier som till exempel Facebook och Twitter. Skälen till deras tillbakadragande är oftast inte skandalerna kring Cambridge Analytica och Facebook. I stället handlar det om det otrevliga samtalsklimatet och alla trollstormar som tar bort för mycket kreativ energi och som sätter ner humöret.

Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.

 Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.

Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.

Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.

2018-04-06

Går det att rädda Svenska Akademien?

I dag meddelade tre ledamöter av Svenska Akademien (Peter Englund, Kjell Espmark, Klas Östergren) att de inte längre tänker delta i dess verksamhet. Orsaken uppges vara en konflikt om vilka konsekvenser bör bli av den utredning om advokatbyrån Hammarskiöld & Co arbetat fram om Akademiens kopplingar till den så kallade Kulturprofilen och den klubbverksamhet han bedrev.

Redan tidigare har ledamöterna Kerstin Ekman och Lotta Lotass valt att lämna Svenska Akademiens arbete. Av arton ledamöter återstår just nu endast tretton. En Akademikollaps? Ständige sekreteraren Sara Danius har en hel del att stå i, om man säger så.

Svenska Akademien är en fantastisk institution. Den är högstämd och folkkär på samma gång, som jag tror författaren Sigrid Combüchen uttryckte det tidigare i dag.

Men Akademiens organisationsform är föråldrad, och blir ett hinder för dess arbete. Jävsreglerna är suddiga, den bristande transparensen är olycklig, det är heller inte rimligt att en ledamot inte kan få lämna Akademien. Jag skulle också gärna se ett system där ledamöterna inte utsågs på livstid, utan på långa mandatperioder, till exempel två gånger åtta år. Akademiens stadgar är underbar läsning. Men jag är övertygad om att en kung så modern och så engagerad i samhällsutvecklingen som Gustav III aldrig skulle acceptera att över 200 år gamla stadgar skulle stå i vägen för en Akademi för sin tid.




2018-04-04

And I've seen the Promised Land

I dag för 50 år sedan sköts dem amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King till döds på en balkong på Hotell Lorraine, i Memphis, Tennessee. Martin Luther King var bland så mycket annat också en strålande talare och retoriker. Mest känt är det "I have a dream"-tal som han höll vid Lincolnmonumentet i Washington, D.C den 28 augusti 1963. Martin Luther King erhöll Nobels fredspris 1964.

Även det tal som Martin Luther King höll kvällen innan han mördades har nått ikonisk status. Dess visionära och profetiska klang lämnar ingen oberörd. Hedra gärna Martin Luther Kings minne och hans kamp för rättvisa och en bättre värld genom att lyssna på hans sista tal här. Och håll hans fana högt genom att fortsätta hans kamp. The Promised Land is still not here.

Ett utdrag ur hans sista tal återfinns nedan.

And then I got into Memphis. And some began to say the threats, or talk about the threats that were out. What would happen to me from some or our sick white brothers?

Well, I don't know what will happen now. We've got some difficult days ahead. But it really doesn't matter with me now, because I've been to the mountaintop.

And I don't mind.

Like anybody, I would like to live a long life. Longevity has its place. But I'm not concerned about that now. I just want to do God's will. And He's allowed me to go up to the mountain. And I've looked over. And I've seen the Promised Land. I may not get there with you. But I want you to know tonight, that we, as a people, will get to the promised land!

And I am so happy tonight.

I'm not worried about anything.

I'm not fearing any man!

Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord!

2018-04-03

Vad betyder Jimmie Åkessons flirt med Socialdemokraterna?

Jimmie Åkesson antyder i en intervju att Sverigedemokraterna lika gärna - och kanske till och med hellre - kan komma stödja en socialdemokratisk regering än en alliansregering efter valet 2018. Som argument anför Jimmie Åkesson Centerpartiets liberala migrationspolitik. Om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans blir större än Alliansen - vilket mycket talar för idag - så spelar det inte så stor roll om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna. Det blir ändå Sverigedemokraterna som vid den årliga budgetomröstningen i riksdagen sitter med utslagsröst.

Det är naturligtvis uteslutet att Socialdemokraterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna i regeringsställning. Sverigedemokraterna är ett nationalkonservativt, rasistiskt impregnerat parti och med en ideologi som går på tvärs med grunddragen i vår liberala demokrati. I stället vill Jimmie Åkesson sända en signal till sina egna sympatisörer och till allianspartierna: Sverigedemokraterna kommer inte en gång till att villkorslöst ge sitt stöd åt en alliansregering. Förhandla eller dö, lyder budskapet lite tillspetsat.

Men Jimmie Åkessons utspel är en vansklig strategi. För det första: Jimmie Åkesson riskerar att tappa väljare som tvekar mellan att rösta på Moderaterna och på Sverigedemokraterna. Dessa väljare vill inte se en socialdemokratiskt ledd regering efter valet i höst. Blotta tanken på att en röst på Jimmie Åkesson blir en röst på Stefan Löfven får dem att falla ihop i frossbrytningar.

För det andra: När Jimmie Åkesson binder sig allt fastare vid masten att inte villkorslöst stödja en alliansregering försvårar han ju bildandet av en alliansregering i minoritet överhuvudtaget. I stället ökar sannolikheten för den regering Jimmie Åkesson inte vill se - en socialdemokratiskt ledd mittenregering baserad på samarbete mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och kanske även Liberalerna och Miljöpartiet. Om inte Alliansen kan regera ens om den blir större än de rödgröna partierna blir regeringssamverkan över blockgränsen en av de få kvarvarande möjligheterna.

I så fall får vi ett politiskt landskap där Vänsterpartiet står för oppositionen från vänster och Kristdemokraterna och Moderaterna står för oppositionen från höger. Då blir det också svårt att se vilken sakpolitisk funktion Sverigedemokraterna skulle fylla i svensk politik överhuvudtaget.

2018-04-02

Hur allvarliga är hoten mot demokratin?

De senaste åren har präglats av politiska framgångar för populister och högerextrema krafter på flera ställen i världen, inklusive Europa och USA. Hur allvarliga är egentligen hoten mot demokratin?

I en ytterst läsvärd artikel i Svenska Dagbladet i dag skriver den liberale publicisten och demokratiutredaren Olle Wästberg om hur de nya auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen skaffat sig kontroll över domstolarna, public service och skolorna. Inte genom att stifta nya lagar, utan genom att utnyttja den beslutsstruktur som redan fanns.

Skulle motsvarande kunna ske också i Sverige, om till exempel ett nationalkonservativt parti som Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringspolitiken? Olle Wästberg påminner om att regeringen utser ledamöterna i Högsta Domstolen och i Regeringsrätten samt styrelsen för Domstolsverket. Regeringen bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen som utser styrelsen för Public Serviceföretagen som i sin tur utser de enskilda cheferna. Även skolornas läroplaner beslutas av regeringen. Olle Wästberg påminner om hur Ungern och Polen ändrat läroplanerna så att de nu är nationalistiska och exkluderat inslag om hur invånare under kriget ställde upp bakom nazityska aktioner.

"Allt detta innebär att domstolar, public service och skolväsendet ligger vidöppna för att en auktoritärt sinnad regering mycket snabbt skulle kunna skaffa sig kontroll", skriver Olle Wästberg och man anar Jimmie Åkessons skugga i kulisserna. Wästberg konkluderar: "Grundlagarna skulle i högre grad kunna inkludera skydd för demokratins institutioner. Regeringen ska inom kort tillsätta en utredning för att se över Yttrandefrihetsgrundlagen. Den borde föreslå hur Public Service oberoende ska kunna garanteras i grundlagen."

På samma tema skriver den Timbro-baserade statsvetaren Andreas Johansson Heinö klokt i Borås Tidning om varför Sverigedemokraterna tycks vara så hejdlöst förtjusta över den politiska utvecklingen i just Ungern. Heinö menar att parti och statsapparat smält samman i Ungern: "Åtta år av systematisk utveckling i auktoritär riktning där varken grundlagar, domstolar eller medier tillåts stå i vägen. Åtta år av anti-liberalism. Det är exakt detta som attraherar Sverigedemokraterna. Det har aldrig bara handlat om att minska invandringen och stärka svensk kultur. Då kunde de hyllat nästan vilket land som helst. Ambitionerna går längre (...)" Heinö fortsätter: "Det är en förebild som håller liv i drömmen att trycka till vänstermedia, upphöja de egna idealen till samhällsnorm och rensa demokratin från liberalism."

Och på Under strecket i Svenska Dagbladet i dag skriver statsvetarprofessorerna Sören Holmberg, Staffan Lindberg och Bo Rothstein under rubriken "Så gör man för att döda en demokrati" om hur demokratier i dag sällan faller med buller och bång. I stället går de numera oftast i kras gradvis och under lagliga former: "Dagens diktatorer kommer ofta till makten i fria val, varefter demokratin långsamt monteras ner." Författarna lyfter också fram aktuell forskning som betonar betydelsen av existensen av "demokratins grindvakter", enskilda partiföreträdare som genom sin starka ställning i partiorganisationen och oberoende av väljarna förmår stå emot populistiska krav och i stället värna skyddet av demokratiska värden och demokratins institutioner.


Se där - bara på några dagar tre läsvärda texter om hoten mot demokratin i vår tid. Jag lägger gärna till statsvetaren Helen Lindbergs text i Svenska Dagbladet i dag om hur den kristna högern befolkar maktpositioner i Vita huset omkring Donald Trump.

Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin, vilken ju just i år firar sitt 100-årsjubileum. Och att vi inte får en valrörelse präglad av auktoritära, populistiska lockrop. Som Hosea uttryckte det (Hos 8:7): Vind sår de, storm skördar de.

2018-04-01

Sverige - vårt växande hem!

Sverige är vårt växande hem, för mig och för så många andra människor. Jag älskar Sverige och älskar efter förmåga alla andra människor som bor tillsammans med mig i detta underbara land. Vi blir fler och fler, och det gör mig glad.

Vi som bor här är förstås väldigt olika. Vi är långa och korta, unga och gamla, fattiga och rika. En del står till vänster, andra till höger. En del är troende, andra är agnostiker, en del är ateister. Många är födda i Sverige, andra är födda i ett annat land. Men det som förenar oss är att vi lever tillsammans i vårt växande hem som bär namnet Sverige.

När jag tänker på Sverige som vårt gemensamma hem blir jag ledsen och arg när människor som jag delar hem med behandlas illa eller osynliggörs. Inför Påskhelgen presenterades Lagrådets kritik av den rödgröna regeringens förslag att ge 9 000 ensamkommande ungdomar en ny möjlighet att få stanna och bygga sig en framtid i Sverige. Lagrådets yttrande skapade osäkerhet om förslaget verkligen skulle kunna genomföras och yttrandet blev en stor nyhet i medierna.

Men nyhetsförmedlingen kretsade enbart om de inrikespolitiska konsekvenserna av Lagrådets kritik. Hur påverkade kritiken bilden av Socialdemokraternas regeringsduglighet? Hur påverkades samarbetet i regeringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Hur skulle Centerpartiet ställa sig? Vilka var de inrikespolitiska vinnarna och förlorarna?

Ingenstans i medierna uppmärksammades den ångest och frustration som de 9 000 unga människor som berördes av förslaget drabbades av. Skulle de verkligen få den förnyade chansen att stanna i vårt växande hem som de hoppats på och längtat efter? Eller skulle de i stället tvångsutvisas till krigets och eländets Afghanistan?

Medierapporteringen och kommentarerna fokuserade enbart på det politiska spelet. Inget ledande nyhetsmedia gav röst åt någon av de  9 000 ungdomar som drabbas så hårt om förslaget inte går igenom. Tystnaden var ett osynliggörande av så många unga människors oro och ångest.

(Man ska aldrig säga aldrig. Det är möjligt att något ledande nyhetsmedia uppmärksammade dessa utsatta människors situation, och att detta gick mig förbi. Men dessa inslag präglade i vilket fall inte nyhetsrapporteringen som helhet.)

När jag tänker på Sverige som vårt växande hem kommer tankarna osökt till Per Albin Hanssons tal i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928: Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Dessa ord tar jag med mig in i den stundande valrörelsen och i mina bidrag till bygget av vårt gemensamma, växande vackra hem som heter Sverige.

2018-03-28

"Avresecenter skapar kontroll och ordning"

Nej, jag har inte hunnit fördjupa mig i Martin Olauzons utredning om "Översyn av mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända" som presenterades i dag. Men betänkandet och presentationen synliggör hur debatten om svensk flyktingmottagning förskjutits under de dryga två år som gått sedan utredningen tillsattes.

I utredningens direktiv från november 2015 låg fokus på mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända. Utgångspunkten för utredningen skulle vara att främja en snabb etablering i arbets- och samhällslivet för de personer som beviljas uppehållstillstånd och stödja en effektiv och rättssäker asylprocess.

Ja, dessa delar finns förstås med i utredningen. Men i den debatt som följt på förslaget ligger fokus i stället på de som ska avvisas och hur avvisningarna ska gå till. Utredaren förslår bland annat införande av "obligatoriska avresecenter" som "skapar kontroll och ordning" och som ska "sända en tydlig signal" till de människor som inte beviljar uppehållstillstånd.

Jag noterar att arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson är försiktigt avvaktande till förslaget om "obligatoriska avresecenter". Det är nog klokt. Det finns en överhängande risk att människor skulle fastna i dessa avresecenter under väldigt lång tid - återvändande och utvisningar är mycket komplicerade processer. Här finns också en risk att människor som sökt asyl behandlas som brottslingar. Vad är egentligen skillnaden mellan ett "obligatoriskt avresecenter" och ett förvar, frånsett att dörrarna på förvaret är låsta?  Och vilka signaler är det som dessa "obligatoriska avresecenter" sänder ut?

2018-03-27

Hur ska det gå för nya partiet Demokraterna i Göteborg?

Göteborgspolitiken har fått ett nytillskott i partiet Demokraterna i Göteborg. Partiledaren Martin Wannholt uteslöts i november 2014 ur Moderaterna då han med hjälp av ett annat lokalt parti, Vägvalet, lät sig väljas till kommunalråd trots att hans eget parti inte nominerat honom. Martin Wannholt är en uttalad motståndare till trafikprojektet Västlänken. I valet 2014 var han den mest personkryssade moderaten i Göteborg.

Bland de mer framträdande profilerna i partiet märks också den avhoppade miljöpartisten Henrik Munck (1:e vice ordförande i Trafiknämnden och ordförande för SDN Västra Göteborg) samt avhoppade socialdemokraten Jahja Zegiraj (ordförande i Fastighetsnämnden och SDN Västra Hisingen).

Kommer det nya partiet att lyckas hålla ihop? De tre nämnda herrarna (partiet har en jämn könsfördelning i sin ledning och på sina listor) kommer från tre olika politiska håll och ska nu samsas i ett parti som gör anspråk på att inte sitta fast "i en traditionell höger- eller vänsterskala". I stället vill Demokraterna profilera sig som ett icke-ideologiskt parti, där "alla beslut ska grundas på fakta, kunskap och vad som är bäst för staden och dess medborgare".

Men en sådan utgångspunkt är inte opolitisk. I stället är den ett uttryck för en ideologisk övertygelse om att samhället präglas av intresseharmoni och inte intressekonflikter. Kunskap och sunt förnuft ersätter värderingar och ideologiska skiljelinjer. Klasskillnader döljs bakom inkluderande formuleringar om "alla göteborgare". Partiet vill även stärka göteborgarnas inflytande över hur politikerna sköter sina uppdrag. För mig blir detta en tydlig liberal politisk och ideologisk plattform, med vissa direktdemokratiska inslag.

Erfarenheten säger att nya partier som gör anspråk på att stå ovanför vänster-högerdimensionen för eller senare tvingas positionera sig (Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna). Så snart Demokraternas politiska program ska genomföras och finansieras kommer fördelningsfrågorna på bordet. Då kan det bli åka av inom partiet.

Men åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv har Demokraterna förutsättningar att skaka om Göteborgspolitiken. Partiet kan ta en hel del väljare från Moderaterna och från Vägvalet, men också en del från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, och Liberalerna. Västlänken är ett impopulärt projekt i breda kretsar i Göteborg, och bilden av problem med korruption inom Göteborgspolitiken har knappast klingat av.

Om partiet lyckas hålla ihop fram till valet i höst kan det bära en bra bit fram. Stockholmspartiet lyckades under 1980- och 1990-talen etablera sig i Stockholmspolitiken. Å andra sidan minns vi lanseringen av partiet "Öppna Göteborg" som bildades på initiativ av professor Dennis Töllborg inför valet 2014. Partiet fick stor medial uppmärksamhet, men lyckades inte ta sig in i kommunfullmäktige. I stället föll det snart samman av interna gräl och stridigheter. Det finns säkert en och annan som hoppas att Demokraterna ska gå samma öde till mötes. Men Wannholt, Munck och Zegiraj är alla erfarna politiker, och tänker nog inte trilla i några enkla diken fram till valet.

Läs gärna statsvetaren Gissur Erlingsson om du vill veta mer om lokala partier och deras förutsättningar i Sverige. Du kan börja här.

2018-03-24

Vilka är vår tids profeter?

För några veckor sedan kastade jag ut frågan "Vilka är vår tids profeter?" på Facebook och Twitter. Jag skulle intervjuas av tidskriften NOD kring det temat och behövde inspiration. Det rasslade till i kommentarerna, och efter bara någon timma hade jag fått över 200 förslag. Jag lovade att återkomma till mina följare och vänner när texten fanns i tryck.

Nu har nya numret av NOD kommit och innehåller bland annat samtalet om vår tids profeter mellan mig, Elisabeth Sandlund och Joakim Hagerius. (Texten finns tyvärr inte på nätet. Jag har provat att fotografera artikelsidorna och lagt dem längst ned i bloggtexten. Hoppas de går att läsa.) 

Ja, vilka är då vår tids profeter? De förslag som sändes mig var en salig blandning, till exempel: Bernie Sanders, Malena Ernman, Elon Musk, Bodil Jönsson, Alexander Bard, Johan Ehrenberg, Malala Yousafzai, Johan Rockström, Naomi Klein, Jordan Peterson, Bodil Malmsten, Thage G Peterson, Algoritmerna, Några av alla dessa hemlösa samt #metoo. Ja, jag fick några röster själv också... :-)

Vad är då en profet? För mig är en profet en person som manar till förändring, som påtalar att vi lever våra liv/organiserar våra samhällen på fel sätt (lever i synd, om ni så vill). Profeten är oberoende av världsliga makter, talar mot den rådande diskursen och ifrågasätter det vi tar för givet. En profet ylar aldrig med vargarna. Profetens roll är otacksam och obekväm och sällan självvald.

Vilken är då min favoritprofet? I Bibeln är det förstås Amos, för hans kärlek till de fattiga och hans längtan efter rättfärdighet: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström (Amos 5:24).

I vår tid väljer jag Fatemeh Khavari, den 17-åriga flickan som leder de ensamkommande afghanska ungdomarnas protest. Hon har själv uppehållstillstånd så hon slåss inte i egen sak. Hon har inte valt den roll hon fått och som hon fyller så bra genom sitt mod, sitt oberoende och sin utstrålning. Jag har själv träffat henne. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. Hon är heller inte vara rädd att vara obekväm.

Tack alla som kom med tips och tankar om vår tids profeter. Samtalet får gärna fortsätta. Hur skiljer vi till exempel en sann profet från en falsk? Någon som är sugen på ett profet-battle i Almedalen?






2018-03-21

Sverigedemokraterna och de nya rörelserna på högerkanten

Det spricker upp på högerkanten. I början av mars bildades det nya partiet Alternativ för Sverige, ett parti som tycker att Sverigedemokraterna inte längre är tillräckligt radikalt. Alternativ för Sveriges ledning består i stor utsträckning av personer som tidigare uteslutits ur Sverigedemokraterna. För ett par dagar sedan meddelade Alexander Bard att han går med i Medborgerlig Samling (MED), ett parti som vill att Sverige avsevärt minskar antalet asylsökande som får tillträde till landet, som vill se kraftigare inslag av vedergällning i det svenska straffsystemet och som är missnöjt med public service-företagens nyhetsförmedling. Den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag fick i veckan stor uppmärksamhet när den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali twittrade ut material som tidningens grundare Chang Frick sänt honom i syfte att kompromettera en liberal ledarskribent. Samme Chang Frick meddelar i dag att han söker medlemskap i Moderaterna. (Och då har jag inte ens nämnt nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR:s nya offensiva profil på gator och torg i svenska städer, den högerextrema främlingsfientliga tidningen Nya Tider som orsakat turbulens i samband med Bokmässan i Göteborg eller annat smått och gott.)

Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.

För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.

2018-03-20

Kanske vänder det nu? För en värdig samtalston på nätet

I söndags tvingades riksdagsledamoten Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse efter att han på  Twitter på ett omdömeslöst sätt och under märkliga omständigheter misstänkliggjort en Putin-kritisk liberal ledarskribent. Idag tvingades Norges justitieminister Sylvi Listhaug från högerpopulistiska Fremskrittspartiet avgå inför hot om misstroendeförklaring i Stortinget. Sylvi Listhaug hade i ett hårt kritiserat inlägg på Facebook anklagat norska Arbeiderpartiet för att bry sig mer om terroristers rättigheter än om nationens säkerhet.

Börjar vi äntligen kunna skymta grunden för en mer vuxen och värdig samtalston i sociala medier? Kan vi över partigränserna börja agera mot uttalanden som i varje annat sammanhang bortom sociala medier skulle uppfattas som oacceptabelt, och där raljans och medvetna missuppfattningar inte längre är OK? Jag vet inte, kanske önsketänker jag utifrån de två enskilda händelserna ovan.

Men det hände något igår som gav mig känslan av att en normförändring ändå är på gång. Stefan Löfven och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade en proposition som innebar en storsatsning på landsbygden. Efter att ha formulerat sig länge och väl om vikten av en levande landsbygd började Stefan Löfven skämta om urbaniseringens baksidor och lade till: Jag är helt övertygad om att vi alla vill se att landet överlever, inte minst när storstadsbor ska åka ut och kanske koppla av på landsbygden.

Man kan tycka vad man vill om formuleringen. Kanske var det avsedd som ett skämt. Kanske ville den på ett lättsamt sätt uttrycka att det även låg i storstadsbornas intresse att Sverige har en levande landsbygd. Men centerledaren Annie Lööf gjorde ingen generös tolkning, utan gick all in.


På Twitter skrev hon i anslutning till bilden ovan: I Stefan Löfvens värld finns landsbygden för storstadsborna. Anmärkningsvärt synsätt från (S) och statsministern. En stenhård vänsterkrok mot stora delar av Sveriges befolkning.

Kanske var det Annie Lööfs förhoppning att kleta fast uttalandet på Stefan Löfven på samma sätt som Anna Kinberg Batra i evigheter fick äta upp att hon en gång sagt att Stockholmare var smartare än lantisar. Jag vet inte. Men vilken avsikten än var, så misslyckades den.

I stället reagerade flera centerpartister på Twitter över att Annie Lööf "fulciterat" Stefan Löfven. Centerpartisten Dana Pourkomeylian skrev: Jag är Centerpartist. Just nu sprids ett citat där Löfven säger: "När storstadsbor åker ut på landsbygden för att koppla av måste det fungera även där." Det som inte nämns är att han först säger att landsbygden faktiskt inte är för städerna och att hela Sverige måste leva. Höj nivån.

Valombudsmannen för Centerpartiet i Uppsala län John Hultengård fyllde på: Det citat som sprids av Centerpartister idag är taget ur sin kontext. Ohederligt gjort och försämrar bara det offentliga samtalet. Jag som centerpartiet skäms över att jag spred det vidare och ber nu om ursäkt. Flera oberoende och /eller borgerliga opinionsbildare instämde i kritiken mot Annie Lööfs uttalande.

När Annie Lööf försökte försvara sig med att socialdemokrater tidigare fulciterat centerpartister möttes hon av kallsinniga kommentarer om att hon ägnade sig åt sandlådetaktik genom att urskulda sig med att "det var dom som började".

Kanske har vi ett momentum nu? Och respekt åt de centerpartister som reagerade. Svensk demokrati är för värdefull för att smutsas ner av hån och elakheter, oavsett på vilka plattformar de framförs. Låt oss över partigränserna hjälpas åt att upprätthålla en seriös samtalston.

2018-03-19

Ökat hopp för ensamkommande afghanska ungdomar!

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Men sannolikheten för att 9 000 ensamkommande ungdomar - varav de flesta från Afghanistan - ska få en ny chans att stanna i Sverige ökade betydligt i dag när regeringen presenterade sin lagrådsremiss i frågan.

I det omarbetade förslaget har flera av de brister som remissinstanserna  påpekat åtgärdats. Nu ska till exemplet det tillfälliga uppehållstillståndet vara möjligt att kombinera med arbete. Uppehållstillstånd kan också beviljas även om personens identitet inte går att säkert fastställa, säger migrationsminister Heléne Fritzon till Aftonbladet.

För att förslaget ska kunna gå igenom i riksdagen krävs att något av allianspartierna ger det sitt stöd. Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna har - liksom förstås Sverigedemokraterna - varit negativa. Men Centerpartiet har varit försiktigt positiva, och i dag säger Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson att hon ser positivt på de genomförda förändringarna i förslaget: Det man kan se är att regeringen har lyssnat både på oss och flera av remissinstanserna som pekat på att den som kan och vill försörja sig själv måste få möjlighet att göra det. Där har man tagit ett stort steg i rätt riktning. Det hör till saken att Johanna Jönsson var positivt inställd redan till det ursprungliga förslaget, vilket hon på sin Facebooksida kommenterade i optimistiska termer: sannolikheten är stor för att vi kommer att kunna ge vårt stöd så att det går igenom i riksdagen.

Nu går förslaget vidare till Lagrådet som säkert kommer att ha en del kritiska synpunkter. Det är möjligt att förslaget kan förbättras ytterligare. Det här är ingen enkel juridisk materia.

Osvuret är bäst. Men idag gläds jag över att sannolikheten ökat för att 9 000 ensamkommande ungdomar ska kunna få en ny möjlighet att bygga sig en framtid i vårt fantastiska land.

2018-03-18

Sverigedemokraternas lättsinniga inställning till rättsstaten

Sverigedemokraterna och rättsstaten förefaller vara två oförenliga storheter. I helgen föreslog Sverigedemokraterna att utländska personer som begått grova vålds- och sexualbrott automatiskt skulle dömas till utvisning, även om de riskerar tortyr och dödsstraff. Om internationella konventioner som Sverige undertecknat sätter hinder i vägen ska Sverige medvetet bryta mot dessa konventioner och utvisa ändå, menar Jimmie Åkesson: Om det är så att det finns konventioner som förhindrar oss att utvisa mördare och våldtäktsmän så måste dessa konventioner omförhandlas. Om det inte är möjligt måste vi bortse från dem.

Om det inte är möjligt måste vi bortse från dem? Vilka fler folkrättskonventioner som Sverige förbundit sig att följa kan Jimmie Åkesson tänka sig att bortse ifrån, än de som hindrar oss att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr och död? Vilka mänskliga rättigheter är han beredd att sälja ut nästa gång, för att vi "måste" göra det?

Det som kännetecknar en rättsstat är att lagen gäller lika för alla. Man inte kan välja de lagar man vill följa eller de man kan "bortse från".

Jimmie Åkessons lättsinniga inställning till rättsstaten och dess principer gestaltar på ett närmast övertydligt sätt varför Sverigedemokraterna ska hållas borta från politiskt inflytande. Partiet sätter makten före rätten. Det som Sverigedemokraterna pekar ut som "folkets intressen" får inte låta sig störas av rättsstatens principer. I förlängningen skymtar fascismens ideologi.

2018-03-17

Fyra frågor som avgör Hanif Balis politiska framtid

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har hamnat i blåsväder sedan han på Twitter publicerat en mejlväxling mellan journalisten Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet. Mejlväxlingen fick Bali tillgång till via Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Säkerhetspolitiska bedömare misstänker att Ryssland varit inblandat i saken, i syfte att misskreditera Patrik Oksanen som i sin journalistiska gärning varit öppet kritisk mot den ryska politiken gentemot t ex Ukraina och Krim. Gruppledaren för Moderaterna i riksdagen Tobias Billström kallar Hanif Balis agerande för "ytterst omdömeslöst".

Hyser Moderaterna och dess partiledare Ulf Kristersson fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Det är en öppen fråga. Partiet har tillsatt en "intern utredning" för att försöka bringa klarhet i vad som har hänt.

I skrivande stund är det fyra frågor som måste besvaras på ett tillfredsställande sätt för att den moderata partiledningen kan kunna ha fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali:

1.) Varför talade Hanif Bali inte sanning om hur han fick tag i mejlväxlingen mellan Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet? Inledningsvis uppger Bali att han fått den "från en bekant". Till Dagens Nyheter uppger Hanif Bali senare att han hittat mejlväxlingen på nätet: "Jag såg mejlen i flödet, sparade ner dem och lade upp dem nån timme senare." Och i dag skriver Hanif Bali i stället på sin Facebooksida att han fått den genom Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Det är klart att ett sådant slirande urholkar Hanif Balis trovärdighet.

2.) Vilken relation har Hanif Bali till Chang Frick och den högerpopulistiska - av många uppfattad som Rysslands- och Putinvänliga - sajten Nyheter Idag? Varför sänder Chang Frick dessa länkar just till Hanif Bali? Varför döljer Hanif Bali inledningsvis var de kommer ifrån? Dessa frågor måste redas ut och kunna ges tillfredsställande svar om inte Hanif Balis förtroende ska skadas varaktigt.

3. Vad ville Hanif Bali uppnå med att lägga ut mejlkonversationen på nätet? Patrik Oksanen är en respekterad liberal ledarredaktör som blivit hårt ansatt för sina kritiska artiklar om Vladimir Putin och om rysk utrikespolitik (särskilt med avseende på Ukraina och Krim). Undrade inte Hanif Bali varför Chang Frick sände honom dessa mejlkonversationer? Undrade Hanif Bali inte över Chang Fricks och Nyheter Idag intentioner i denna fråga överhuvudtaget?

4. Hur ska Ulf Kristersson kunna motivera ett fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Ulf Kristersson har tidigare fått kritik från olika politiska håll för att han inte velat agera mot Hanif Balis många kontroversiella uttalanden på nätet. Om Ulf Kristersson duckar även denna gång riskerar han att uppfattas som en svag ledare som inte förmår ta tag i problemen och styra sitt parti.

Hanif Bali försöker i dag på sin Facebooksida förklara hur det hela har gått till och kommenterar de misstag han har  begått. Det hedrar honom. Men frågan stannar knappast där. De fyra frågor jag lyft ovan kommer att behöva tillfredsställande svar för att Hanif Balis politiska plattform inte ska varaktigt urholkas.

2018-03-16

”KD:s budskap är tydligt: Bli som vi eller ge er av!”

I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna 3.0 procent av väljarstödet. Partiet har under en längre tid parkerat sig under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, och det är svårt att se något ljus i tunneln. Kanske är det därför partiet vidtar alltmer spektakulära åtgärder, som till exempel att rekrytera tidigare partiledaren för populistiska och främlingsfientliga Ny demokrati Bert Karlsson till sin valrörelse.

Igår uppmanade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor partiets lokala företrädare att säga nej till att tillåta böneutrop från moskéer. I dag blev jag djupt berörd av Judiska församlingen i Stockholms ordförande Aron Verständigs artikel i Dagens Nyheter i dag, där han jämför motståndet mot böneutrop från minareter med det motstånd som mötte de första judarna i Sverige på 1700-talet.

Aron Verständig lyfter fram Stefan Wilhems nyutkomna bok ”Herr Aarons rike" om den tyske juden Aaron Isaac som fick tillstånd att bosätta sig i Stockholm men som utsattes för fysiska och verbala påhopp i sitt nya hemland. Rädslan fanns att den tysk-judiske sigillgravören med sin främmande religion skulle bringa instabilitet till det så homogena Sverige. En återkommande röst i boken tillhör överståthållaren Carl Sparre som oroar sig för vad som kommer att ske när alla i Sverige inte tillber samma gud på samma vis. Allt är ju så mycket enklare när alla är likadana, skriver Aron Verständig.

Han tillägger: Budskapet från Kristdemokraterna och dess allierade är tydligt: bli som vi eller ge er av. Ett sådant budskap främjar knappast integrationen. Ett mer konstruktivt budskap är i stället: utöva din religion med respekt för landets lag. Givetvis ska vi inte tillåta böneutrop – eller för den delen kyrkklockor – som ringer på olämpliga tider och stör de som bor i närheten. Men det är inte det som är frågan här.

Min uppfattning är följande. Europakonventionen (artikel 9.1) ger var och en rätt att "ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer". Är det förenligt med Europakonventionen att tillåta kyrkklocksringning i samband med gudstjänst men inte böneutrop i samband med fredagsbön? Och vems tur är det nästa gång? Ska kyrkklocksringningen också förbjudas? Eller att bära ett kors om halsen i det offentliga rummet?

Nej, det är inte av några principiella skäl som Ebba Busch Thor går till attack mot böneutropen. Det är i stället ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik som i praktiken innebär ett flirtande med muslimfientliga åsiktsströmningar. Partiet borde lyssna på Aron Verständig och skämmas.

2018-03-11

Tre blossande ljus i ett politiskt mörker

Är du politiskt deprimerad? Har du svårt att hitta ljuspunkter i ett politiskt mörker där missmod härskar och där främlingsfientlighet, svartmålningar av Sverige, och en repressiv retorik i frågor om brott och straff tillåts prägla den politiska debatten?

Fatta mod! Bara i dag har jag utan att anstränga mig hittat tre blossande ljus i mörkret.

1.) På DN Debatt har 16 framstående folkrättsexperter samlat sig till ett försvar för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter. Författarna tar avstånd från politiska partiers alltmer "kreativa" försök att hitta kryphål i flyktingkonventionen i syfte att stoppa flyktingar från att söka asyl i ett enskilt land. Artikelns udd är främst riktad mot de danska socialdemokraterna och mot Sverigedemokraterna, men även företrädare för Moderaterna och Kristdemokraterna som vill avveckla EU:s nuvarande asylsystem lyfts fram. Författarna skriver: Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett "tak"? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser? 

Författarna fortsätter: Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter. (Bland artikelförfattarna återfinns Per Cramér, Mark Klamberg, Said Mahmoudi, Joakim Nergelius, Gregor Noll, Rebeccka Stern och Inger Österdahl.)

2.) Dagens Nyheters ledarsida slår ett slag för tolerans, mångfald och minoritetskydd angående debatten om en muslimsk församlings ansökan om tillstånd för två böneutrop om tre minuter per vecka, med anpassad volym. Dagens Nyheter skriver: Svenska muslimer är inte gäster som ska vara tacksamma för alla förmåner de får av värdfolket. De är en svensk religiös minoritet, ofta födda och uppvuxna här, precis som judiska och katolska svenskar. 

Dagens Nyheter tillägger: Ett lands grad av civilisation mäts bland annat i hur det behandlar minoriteter. De muslimska teokratierna i Mellanöstern trakasserar inte minst kristna medborgare med stor grymhet. I länder som Saudiarabien är kyrkor förbjudna, konvertiter förföljs hårt, kristen undervisning är förbjuden. Sverige är inte Saudiarabien. Vi är inte religiösa fundamentalister. Att säga kategoriskt nej till böneutrop är att förstärka motsättningarna mellan muslimer och ickemuslimer och ge näring åt extremisternas konspirationsteorier om hur islam är ständigt förtryckt av den onda häxan ”väst”. Förskjutande av en minoritet är ofta första steget till förföljelse.

3.) Friskis & Svettis tidning Friskispressen står upp mot mot främlingsfientlighet och rasism. Chefredaktör Mattias Wising Bonde berättar om läsarreaktioner på en del omslagsbilder: Det kan räcka med att vi har omslagsbilder på personer med utomeuropeisk bakgrund, så får jag starka reaktioner om att vi istället borde visa upp personer med svenskt utseende. Men det är ju det vi gör, tänker jag. Vi visar rentav massor av svenska utseenden, men med varierande ursprung: europeiskt, afrikanskt, arabiskt, asiatiskt... Mattias Wising Bonde avslutar med en vädjan till de anonyma brevskrivare som hotar med att säga upp sina medlemskap: Nästa gång ni hör av er till mig, inkludera era namn och medlemsuppgifter så ska jag försöka hjälpa till att uppfylla er önskan om att avsluta era eventuella medlemskap.


Se där - visst finns det ljus i mörkret. Och våren är också på väg. Snart vänder det, ska ni se. Om vi hjälps åt.

2018-03-07

Vad betyder det nya extrempartiet Alternativ för Sverige för Sverigedemokraterna?

Nu utmanas Sverigedemokraterna av ett nytt parti långt ut på högerkanten: Alternativ för Sverige. Ledningen för det nya partiet kommer till stor del från Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbund SDU och har tidigare uteslutits från Sverigedemokraterna, t ex Gustav Kasselstrand (partiordförande), William Hahne (vice partiordförande) samt Jessica Ohlson (partisekreterare).

Samtalstonen mellan ledarskapet för Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna är något ansträngd. Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har tidigare benämnt kretsen kring Gustav Kasselstrand som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleonkomplex.

Och Gustav Kasselstrand beskrev i sitt lanseringstal för Alternativ för Sverige i går kväll Sverigedemokraterna enligt följande: Ett parti som på punkt efter punkt anpassar sig för att slutligen få sätta sig i knät på makten förändrar ingenting. (...) Luften har gått ur dem och den ser inte ut att komma tillbaka. Från att ha varit en frisk fläkt i svensk politik är de idag - med löner på 100 000-kronorsnivån - mätta, trötta och bekväma.

Kommer då Alternativ för Sverige att ha möjlighet att på allvar utmana Sverigedemokraterna. Nej, det tror jag egentligen inte. Det finns knappast utrymme för ytterligare ett parti till höger om höger i svensk politik. Däremot kan det nya partiet påverka Sverigedemokraternas ställning på åtminstone två olika sätt.

!.) Bidra till Sverigedemokraternas normalisering. Eftersom flera av Alternativ för Sveriges politiska förslag är en slags Sverigedemokraterna extra allt så kan Sverigedemokraterna säga: titta där, det är dom som är dom konstiga, det är vi som är normala.

2.) Demobilisera och destabilisera Sverigedemokraterna. Många röstar på Sverigedemokraterna som en slags protesthandling mot etablissemanget. Om Sverigedemokraterna inte längre uppfattas som det självklara anti-etablissemangspartiet kan glöden i partiet falna. Normaliseringen är kanske Sverigedemokraternas värsta fiende. En och annan Sverigedemokrat kommer säkert också att söka sig till det nya partiet, vilket i sin tur kan skapa instabilitet och oro i Sverigedemokraterna. 

Om man läser vad det är Alternativ för Sverige vill åstadkomma blir man inte imponerad. Deras texter bygger dels på bisarra, helt ogenomförbara förslag som till exempel att skapa "Återvandringsverk" som bland annat ska kasta ut människor som redan fått uppehållstillstånd i Sverige. Här finns detaljreglerade förslag som att katederundervisning ska utgöra pedagogisk norm i skolan. Lagen om hets mot folkgrupp ska avskaffas. Det ska införas en nationell strategi för återuppbyggnaden av klassisk arkitektur.

Och så naturligtvis - denna fantastiska svartmålning av Sverige - ett land på ruinens brant, som Gustav Kasselstrand uttryckte det i sitt lanseringsanförande. Sverige har i årtionden präglats av ett stigande vanvett, och migrationspolitiken kännetecknas av besinningslös politisk korrekthet. Sverige har drabbats av en välfärdskollaps och av urholkad mellanmänsklig tillit (i verkligheten har vi i princip den högsta mellanmänskliga tilliten i världen).

Visst har vi problem i Sverige, med till exempel sjukhusköer, bostadsbrist och gängkriminalitet. Men kan ingen berätta för alla dessa arga att Sverige ändå faktiskt är världens bästa land - på typ allt. Kanske kan de åtminstone sova något bättre på natten då.

2018-03-06

Bekämpa trångsyntheten i svensk samhällsdebatt - med Mary Poppins!

Till min glädje ser jag att Mary Poppins är på väg tillbaka. Hon har varit borta alldeles för länge! Men till jul är hon här igen, i filmen "Mary Poppins Returns" med Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda i de bärande rollerna. Dessutom medverkar stjärnor som Meryl Streep, Colin Firth och Angela Lansbury (som Ballongdamen, förstås!). Och ja - Dick van Dyke från originalfilmen från 1964 är också med.

Varför är jag så förtjust i Mary Poppins? På många sätt är hon ju förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump. Jo, jag fick en insikt när jag för ett antal år sedan läste Giorgia Grill i programbladet till Göteborgs-Operans storslagna uppsättning av Mary Poppins 2008.

Grill betonar Mary Poppins enträgna kamp mot trångsynthet och inskränkthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.

Svensk politik behöver en Mary Poppins som bekämpar trångsynthet och fördomsfullhet och som lyfter fram det visionära, det kreativa, det tillåtande. Jag hoppas hon stannar hos oss med sitt paraply, ända tills vinden vänder.


Och här kan ni se en trailer till filmen.

2018-03-05

Löfven träffar Trump i Vita huset. 50 år efter den svenska Vietnamkritiken

I morgon tisdag besöker statsminister Stefan Löfven USA:s president Donald Trump i Vita huset i Washington. Det blir en intressant tillställning, särskilt mot bakgrund av att Löfven blir den förste EU-ledare som träffar Trump efter dennes kontroversiella utspel om att införa höga importtullar för stål och aluminium.

Bortsett från Trump och hans senaste utspel (om man nu kan bortse från det...) får Sveriges politiska relationer till USA betecknas som goda. Så har det sannerligen inte alltid varit. De flesta förknippar nog Sveriges diplomatiska kriser med USA med Vietnamkriget, och kanske framför allt Olof Palmes jultal 1972. I talet (som kan läsas här) beskrev Palme de amerikanska bombningarna av Hanoi i termer av "tortyr" och jämförde dem med några av historiens värsta illdåd, som Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Den amerikanska motreaktionen blev stark. USA beslöt att inte sända tillbaka sin ambassadör till Stockholm efter julhelgen. Samtidigt lät USA meddela att någon ny svensk ambassadör inte var välkommen till Washington efter den avgående Hubert de Besche. Först 1974 tinades de svensk-amerikanska diplomatiska relationerna åter upp.

Men Sveriges kritik av USA:s krigföring i Vietnam var av äldre datum. Stor uppmärksamhet fick redan Olof Palmes så kallade Gävletal på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress 1965. (Talet kan läsas här.) I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet. Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". Några rader ur talet bär jag alltid med mig: Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimiteten i ett historiskt betingar framskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt. 

I år är det ju 50 år sedan 1968. Den 21 februari 1968 genomfördes en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. I tågets tät vandrade Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan. Den senare befann sig i Sverige som ett led i den svenska tysta diplomatin i Vietnamfrågan där Sverige försökte upprätta en informell samtalskanal mellan USA och Nordvietnam/FNL (den så kallade Operation Aspen). Fotografiet av Olof Palme och Nguyen Tho Chan spreds över världen och blev den nyhetsbild från Sverige som fick störst internationell genomslagskraft under 1968.


USA rasade och kallade hem sin ambassadör William Heath för konsultationer. Högerledaren Yngve Holmberg krävde att Olof Palme skulle avgå som ecklesiastikminister. Folkpartiledaren Sven Wedén krävde att en extra utrikesnämnd skulle inkallas samt att Sverige skulle  formulera en ursäkt till den amerikanska regeringen. som befann sig i Sverige.
*
Vi kanske inte ska räkna med en motsvarande dramatik när Stefan Löfven i morgon möter Donald Trump. Men osvuret är bäst. Och kanske kan vi i alla fall äntligen få veta vad som hände last night in Sweden.

2018-03-03

S + C = Sant?

I en uppmärksammad artikel i Expressen igår pekade närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) och socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad ut Centerpartiet som en konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik. Artikeln talade sig varm för blocköverskridande alternativ och den var ett av de mer oblyga frierier jag upplevt i svensk politik.

Syftet med frieriet var förstås inte att den tilltänkta bruden omedelbart skulle svara ja. Hon är ju redan trolovad på annat håll, och det tar tid att bryta upp från etablerade relationer. I stället fyller artikeln två andra funktioner.

För det första blir artikeln en signal till de väljare som befinner sig nära mitten och som tvekar om de ska rösta på Socialdemokraterna eller på ett alliansparti. Dessa väljare - inte sällan blockbytare - ska känna sig trygga i att det är mot mitten som Socialdemokraterna tänker söka samarbete efter valet i höst.

För det andra förstärker artikeln oron inom Alliansen. Visst, alla vet att Centerpartiet kommer att vara lojal med Alliansen till och med valdagen. Men vad händer dagen därpå? Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna - vilka är då incitamenten för Annie Lööf och Centerpartiet att hålla fast vid Alliansen? Med Alliansen väntar kanske ytterligare fyra år i osäker opposition och ett liv i skuggan av Moderaterna. Alternativet Centern erbjuds är regeringssamverkan och därmed också möjlighet att genomföra delar av sin politik, vilket ju är det alla politiska partier helst av allt vill.

Genom frieriet till Centern riskerar Socialdemokraterna visserligen att tappa en och annan marginalväljare som tvekar mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och de som tvekar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kanske får ett motiv att välja det senare. Men desto mer står att vinna - prinsessan och åtminstone halva kungariket.

Så brudens nej var väntat. Men dagen efter valet är frågan fri igen. Och då är allt möjligt.

2018-03-01

Ja, jag ger då och då pengar till människor som tigger. Och det tänker jag fortsätta med.

Jag ger inte så sällan pengar till tiggare. Det tänker jag fortsätta med. Sedan får var och en välja hur man vill göra.

Det är bra att många ger pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utför kampen mot diskriminering också en viktig roll. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.

Givandet är heller inte ett nollsummespel. Själv skänker jag överhuvudtaget större summor i dag än vad jag gjorde tidigare. Tiggarnas synlighet påminner mig om fattigdomen och om vikten av att ge - både i stunden och på ett långsiktigt sätt.

Det finns kriminella ligor som försöker berika sig på delar av tiggeriet. Dessa ligor ska förstås bekämpas med lagens alla till buds stående medel. Tiggeri är ovärdigt ett modernt och rikt samhälle. Men vi kommer inte åt problemen genom att förbjuda tiggeri.

Så jag tänker fortsätta med att på mitt osystematiska sätt ge pengar till de som sitter utanför våra butiker och ber om hjälp. Om andra vill visa sin solidaritet och generositet på annat sätt så är det deras ensak.

2018-02-28

Ulf Kristersson och behovet av en vuxen samtalston i politiken

Jag blev glad när Ulf Kristersson i sitt installationstal som nyvald partiledare för Moderaterna hösten 2017 efterlyste en bättre och mer vuxen samtalston i politiken. Ett förbättrat samtalsklimat är verkligen något som behövs, både för att få fokus på de politiska sakfrågorna och för att inte riskera ett ökat politikerförakt. Flera gånger har jag också uttryckt min uppskattning över Ulf Kristerssons ambition i denna fråga.

Men igår tappade Ulf Kristersson mig. I en intervju i Dagens Nyheter får Kristersson frågan om hur han ser på den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis tonläge. Ulf Kristersson markerar visserligen distans genom att säga att Hanif Balis tonläge inte är hans tonläge, men tillägger Jag tänker inte moralisera över honom av det enkla skälet att det i alla partier finns människor som uttrycker sig på det sättet, mer eller mindre. På en uppföljande fråga om att Hanif Bali kallat domare som utdömer vad han menar är för milda straff för "jävla syltryggar" förnekar Ulf Kristersson att Balis sätt att kommunicera skulle vara ett problem. Och som argument för att inte agera jämför Ulf Kristersson sin egen relation till Hanif Bali med Stefan Löfvens relation till icke namngivna journalister på Aftonbladets ledarsida!

Erik Helmerson formulerar det bra på Dagens Nyheters ledarsida. Under rubriken Grattis Hanif Bali - du fick just fria händer skriver Helmerson: Om inte Kristersson som ledare styr upp sina egna representanter kan han inte klaga om hans motståndare inte styr upp sig själva. Resonemanget om Stefan Löfven är både en usel liknelse - det är viss skillnad på riksdagsmän och journalister - och klassisk "whataboutism": Titta bara va dumma andra är.

Att Ulf Kristerssons jämställer sina relationer till en riksdagsledamot från det parti han själv leder med Stefan Löfvens relationer till Aftonbladets ledarredaktion är faktiskt något av det mest absurda jag hört från en svensk partiledare på länge. Kristerssons påstående illustrerar på ett olyckligt sätt varför det faktiskt behövs fler vuxna i rummet.

Jag har tidigare efterlyst samtal på partiledarnivå om hur partierna bäst ska gå till väga för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Behovet av sådana samtal kvarstår.

2018-02-25

Upp till bevis för C och S om lagförslaget om de ensamkommande

Nu har remissvaren kommit in till den rödgröna regeringens lagförslag om att ensamkommande ungdomar ska få en ny möjlighet till uppehållstillstånd genom gymnasiestudier. De remissvar jag läst har i huvudsak varit bra och konstruktiva. Det finns en stark vilja att på ett positivt sätt lösa situationen för de utsatta ungdomar som i mer än två år förgäves väntat på besked om uppehållstillstånd och som i många fall har hunnit bli myndiga under väntetiden.

De kritikpunkter som lyfts fram i remissvaren handlar i huvudsak om att förslaget är komplicerat, att det är för snävt (den uppsatta tidsgränsen att förslaget endast gäller dem vars ansökningar registrerats hos Migrationsverket senast den 24 november 2015) samt att förslaget är otydligt med avseende på identitetsproblematiken. Migrationsverket menar till exempel att om förslaget inte justeras så att blir förutsättningarna för att bevilja fler ensamkommande flyktingar uppehållstillstånd små.

Mina förhoppningar är att lagförslaget med hjälp av de konstruktiva förslag som återfinns i remissvaren kommer att förbättras ytterligare och röstas igenom i riksdagen senare i vår. I Ekots lördagsintervju pressades centerledaren Annie Lööfhur hennes parti kommer att ställa sig i en riksdagsomröstning om förslaget. Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor Johanna Jönsson har ju tidigare på sin Facebooksida skrivit att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.

I intervjun betonade Annie Lööf att lagförslaget kunde förbättras ytterligare (till exempel genom att även inkludera ensamkommande som arbetar och att vidga tidsramarna något) och att förslaget måste förtydligas för att bli mer rättssäkert, Men hon betonade också vikten av att lösa situationen för den utsatta grupp som förslaget riktar sig mot.

Nu är det upp till regeringen att lyssna in remissynpunkterna och därefter lägga fram ett förbättrat förslag i riksdagen. Centerpartiet och Socialdemokraterna har ingenting att skylla på.
Situationen måste få en lösning och förutsättningarna för att åstadkomma en sådan är faktiskt väldigt goda. Om den politiska viljan finns. Nu är det upp till bevis.

2018-02-23

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?

En ny Novus-mätning visar att det jämna opinionsläget mellan blocken håller i sig. I Novus-mätningen har de rödgröna partierna en liten ledning över allianspartierna, 40.8 mot 39.8 procent. Stabiliteten i opinionen aktualiserar frågan: Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?

I grunden finns det tre sätt att lösa regeringsfrågan, givet att det blir ett så jämnt valresultat som opinionsundersökningarna antyder.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då kan allianspartierna bilda en regering som får majoritet i riksdagen genom att förlita sig på Sverigedemokraternas stöd, även om de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men Centerpartiet och Liberalerna har hittills varit utomordentligt tydliga med att de inte tänker acceptera en sådan lösning.

2.) Låt största block regera. Det är den lösning som valts för innevarande mandatperiod, och som bygger på Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Men mycket lite tyder i dagsläget på att Centerpartiet och Liberalerna skulle välja eller orka med en sådan lösning ytterligare en mandatperiod. Och även om Alliansen blir större än de rödgröna är en alliansregering ingen självklarhet. Sverigedemokraterna kan varje höst välja att i praktiken avsätta en sådan regering genom att rösta på Socialdemokraternas budget (förutsatt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än Alliansen).

3.) Bilda en blocköverskridande regering (eller en regering som har aktivt stöd över blockgränsen). Som nyvald partiledare markerade Ulf Kristersson en ambition att göra upp med Socialdemokraterna i viktiga politiska sakfrågor. I Dagens Nyheter i dag betonar Annie Lööf de blocköverskridande överenskommelserna om energi, försvar och migration och tillägger: Vi är inte bara här för att stå för de fina värderingarna, vi är här för att nå resultat och genomföra saker, säger hon. (...) Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen. Vad dessa kompromissbetonade formuleringar betyder efter valdagen är förstås en öppen fråga.

I Novus-mätningen fortsätter Kristdemokraterna att ligga på bottensiffror i opinionen - denna gång på 2.7 procent. Kommer taktikröstare än en gång att rädda Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren? Det vet vi naturligtvis inte. Men om det inte uppfattas finnas ett självklart samband mellan vilket block som blir störst och hur regeringen kommer att se ut kan det minska incitamenten för alliansväljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. I stället kan alliansväljarna uppfatta det som viktigare att försöka se till att det egna partiet blir så stort som möjligt. Statsvetaren Annika Fredén för ett intressant resonemang om denna problematik i artikeln "Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting: Evidence from a Survey Experiment" ur (Scandinavian Political Studies, nr 3 2017).

Två frågor splittrar allianspartierna inför valet 2018 - migrationspolitiken och regeringsfrågan. Vi lär få höra en hel del diskussioner i dessa ämnen även framöver.

2018-02-21

När man trodde dansk politik inte kunde bli värre

När man trodde att dansk politik kanske inte kunde bli värre presenterar det främlingsfientliga och högerpopulistiska partiet Dansk Folkeparti på sin Facebooksida en slags "enkät" om huruvida somaliska kvinnor är en tillgång eller en belastning för det danska samhället. Bakgrunden påstås vara att en relativt hög andel somaliska kvinnor har någon form av bidragsförsörjning jämfört med andra befolkningsgrupper i Danmark.

Utspelet är vämjeligt. Vilka befolkningsgrupper ska vi rösta om nästa gång? Sjukpensionärer? Människor med funktionshinder? Eller varför inte judar och muslimer när vi ändå är på gång?


Det är med detta parti som de danska socialdemokraterna inom kort ska samtala med för att se om de båda partierna kan nå en samsyn kring delar av den danska migrationspolitiken. Jag hoppas verkligen att svensk socialdemokrati utnyttjar lämpliga tillfällen till att vara tydliga i sin kritik av sitt danska systerparti. Dansk socialdemokrati skämmer ut arbetarrörelsen i sitt flirtande med främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna har ju här också faktiskt en möjlighet att ta ett steg framåt i sina försök att normaliseras genom att kraftigt ta avstånd från Dansk Folkepartis agerande.

Jag konstaterar däremot med glädje att Stefan Löfven i dag är ytterst tydlig i att regeringen på inga villkor tänker ta bort rätten till LSS (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade) för barn under tolv år eller för äldre över 80 år. Ryktena har florerat sedan några av den pågående LSS-utredningens förslag blev kända för en tid sedan. Det är bra att Stefan Löfven nu dementerar dessa rykten. Det hade varit ännu bättre om dementin från socialdemokratiskt håll kommit betydligt tidigare. Nu har många människor i stället kastats ut i oro och frustration. Självklart ska vi nu inte sänka garden, utan fortsätta att bevaka LSS-frågan ytterst noga.

2018-02-19

Blir valet 2018 ett sjukvårdsval?

I söndagens SVT Agenda utbröt en intensiv debatt (för att uttrycka det milt) mellan socialminister Annika Strandhäll (S) och finanslandstingsrådet i Stockholm Irene Svenonius (M) angående haveriet på Nya Karolinska. På nätet övertrumfade respektive sidas spinndoktorer varandra i anklagelser om vem som avbröt vem mest och med tolkningar av vad debatten egentligen handlade, eller borde handla, om.

Man kan tycka vad man vill om SVT Agenda-formatets förmåga att hantera den här typen av debatter (och det har jag gjort). Men inslaget synliggjorde med all önskvärd tydlighet den politiska sprängkraft som sjukvårdsfrågan i dag inrymmer. Mitt i alla diskussioner om brott och straff och om migration - har valet 2018 förutsättningar att bli ett sjukvårdsval? Och vilka är i så fall de politiskt relevanta skiljelinjerna?

Svensk sjukvård håller i flera avseenden världsklass. I som så många andra frågor hamnar Sverige i topp när det gäller internationella rankingar även av sjukvårdens kvalitet. Men att vi tillhör de bästa i världen betyder förstås inte att det saknas problem - långt därifrån. Svensk sjukvård har problem med avseende på bland annat personalbrist, köer, tillgänglighet och jämlikhet. Ett fragmentiserat sjukvårdssystem gör det svårare för patienter att orientera sig, och multipatienter funderar ofta över om den ena sjukvårdshanden alltid verkligen vet vad den andra gör.

Vilka är då de politiska skiljelinjerna? Delvis handlar det förstås om resurser. Hur mycket pengar ska det offentliga satsa på sjukvården, och hur ska dessa sjukvårdssatsningar prioriteras i förhållande till till exempel skattesänkningar? Men sjukvårdens problem handlar inte bara om resurser. Det handlar bland annat också om offentligt versus privat och om sättet att organisera sjukvården.

Sjukvårdsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. De politiska partierna som i frågor om migration och lag och ordning talar sig varma för att lyssna på väljarna borde kanske göra det i sjukvårdsfrågorna också.

2018-02-18

Kan man träna yoga i fängelset?

Får man äta så mycket man vill om man sitter i fängelse? Och kan man träna yoga i fängelset? Som av en händelse möter mig dessa frågor i gatuvimlet, när jag är på väg till Göteborg C för att åka till Stockholm där jag på kriminologiska institutionen ska kommentera professor Henrik Thams nyutkomna bok "Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965" (Norstedts Juridik).

Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."

I en tid där brott och straff-debattens repressiva retorik tillåts skymma sikten blir Kriminalvårdens synliggörande av fängelselivets vardagligheter ett litet ljus i mörkret, en påminnelse om att fången faktiskt också är en människa med mänskliga behov. Göran Greider påminner oss om Aftonbladets Vi 5-spalt från 1970-talet, där fyra vanliga medborgare och en kändis fick svara på frågan Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser? "Ja", svarade en tjänsteman i hatt, "det är ett riktigt förslag". "Absolut", menade en ung student som ansåg att kriminella måste muntras upp, Sportjournalisten Bengt Bedrup avslutade med ett lika självklart ja. Bedrups svar byggde på erfarenhet - han hade hållit föredrag på fängelser.

I dag är det kanske inte direkt frågan om semesterfängelser som präglar debatten. Vi går mot en valrörelse där frågan om brott och straff tycks få en mer framträdande plats än någon gång tidigare, och debatten har i huvudsak varit fixerad vid straff och andra repressiva åtgärder. Det är djupt olyckligt, inte minst eftersom straff-fixeringen ställer sig i vägen för en relevant debatt om kriminalpolitikens mål och medel.

Läs gärna Henrik Thams bok. Den innehåller många tidsserier om brottslighetens utveckling i Sverige och ger en solid grund för en kriminalpolitisk debatt. Visst finns det många orostecken, men också många glädjeämnen. Själv kände jag till exempel inte till att vi ser en tydlig nedgång av återfall i brott och en stadig nedgång av andelen unga som lagförs för brott. Dessutom ställer Henrik Tham flera analytiskt intressanta frågor kring brottsoffrets stärkta ställning i rättsprocessen och varför vi fått en allt mer straffinriktad kriminalpolitik.

Kanske är Kriminalvårdens kampanj ett tidens tecken och kanske har straff-fixeringen i den kriminalpolitiska debatten till sist nått vägs ände. Framtiden får utvisa. Jag avslutar med att relatera till Karin Petterssons sista ledartext, i Aftonbladet i dag. I artikeln citerar Karin Pettersson Stig Dagerman: "I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden", och hon tillägger: "Vi ska inte bygga oss ett sådant fängelse."

Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.

2018-02-15

Kristdemokraterna, Bert Karlsson och den grova populismen

Kristdemokraterna har rekryterat Bert Karlsson för att framträda tillsammans med Ebba Busch Thor under partiets förvalsturné i vår. Tyvärr blir jag inte förvånad.

I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.

Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.

Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.

Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han  någonstans tagit avstånd från dem.

- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)

- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)

- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)

Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.


Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.

Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.

(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)