2015-01-12

Nato-debatt på nya villkor?

Många uppfattade det som en nyhet när Anna Kinberg Batra i sitt installationstal som nyvald partiledare krävde en utredning om svenskt Nato-medlemskap. Men Moderaterna har redan tidigare krävt en sådan utredning och har sedan länge partibeslut på att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Nyheten bestod snarast i att Anna Kinberg Batra gjorde klart att hon är beredd att mer kraftfullt driva frågan. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt drev den inte. Reinfeldt använde oftast den mer distanserade formuleringen att "hans parti vill att Sverige sökte medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap.

Kinberg Batras utspel kommer i ett politiskt läge där flera opinionsmätningar visar att Nato-motståndet minskat. Nato-anhängarna vädrar morgonluft. Vi närmar oss sannolikt en debatt om svenskt medlemskap i Nato där opinionsläget i frågan är mer rörligt och svårbedömt än vad som tidigare varit fallet. I denna text vill jag dels ge min analys av opinionsläget i Nato-frågan samt besvara frågan om varför en till synes oskyldig utredning ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar är så politiskt kontroversiell.

Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Nato-motståndarna har oftast varit två till tre gånger fler än Nato-anhängarna. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av rörlighet. Flera olika mätningar har publicerats som visat att Nato-motståndet minskat. I någon undersökning har Nato-anhängarna till och med varit fler än Nato-motståndarna. Vi ser en polarisering av Nato-opinionen längs vänster-högerskalan. Det är inte Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater som i första hand ändrat uppfattning, det är i stället tidigare Nato-motståndare inom allianspartierna som nu blivit mer positivt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap.

Den senaste mätningen från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har i dagarna fått stor uppmärksamhet, då den visar på ett klart överläge för Nato-anhängarna. Det resultatet måste dock tas med en stor nypa salt. MSB väljer att använda sig av tre svarsalternativ, varav två innebär att Sverige bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör snarast söka medlemskap i Nato", "Sverige bör på sikt söka medlemskap i Nato") och endast ett som innebär att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör stå utanför Nato"). Det är en gammal sanning att man bör ha lika många svarsalternativ för eller emot ett förslag, annars gynnas det förslag som har flest svarsalternativ.


Nato-anhängarnas stora problem har tidigare varit att de inte kunnat berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. På senare tid har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. 

Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.
*
Men varför är då frågan om en förutsättningslös utredning som skulle analysera ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar så kontroversiell? Svaret på den frågan är att en utredning skulle sända ut signalen - både till omvärlden och till svenska folket - att ett svenskt Nato-medlemskap vore ett politiskt tänkbart alternativ. Om den rödgröna regeringen har bestämt sig för att ett svenskt Nato-medlemskap inte är tänkbart, varför skulle man då låta utreda saken?

Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken? 

De som nu kräver en utredning gråter krokodiltårar över att fördelarna och nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap inte analyseras. Men dessa utredningsivrare är ju inte dummare än att de inser att de signaler som ett beslut om utredning skulle sända ut i sig sänker tröskeln till ett Nato-medlemskap. Frågan uppfattas plötsligt som öppen, varför skulle den annars utredas?

Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?

5 kommentarer:

Mike Winnerstig sa...

Ulf, du missar i din motberättelse helt de stora förändringar i såväl försvarspolitik som säkerhetspolitisk doktrin som Sverige faktiskt genomfört de senaste åren och som gör alliansfrihetskonceptet extremt problematiskt. För att din motberättelse ska fungera krävs att vi reverserar massor av de förändringarna. Här en analys av problemområdet. http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/01/alliansfriheten-ar-en-sakerhetsrisk.html

Ulf Bjereld sa...

I detta är vi ju - som du vet - oense. Förändringarna i den säkerhetspolitiska doktrinen utesluter inte på något sätt en fortsatt militär alliansfrihet, och reducerar heller inte dess säkerhetspolitiska värde.

Noterar att du och dina medförfattare i den länkade texten inte skiljer mellan neutralitet och neutralitetspolitik. Det är ju en avgörande distinktion om man på allvar gör anspråk på att förstå svensk säkerhetspolitisk debatt före och efter kalla kriget.

Orion77 sa...

Det intressanta med dagens besked från AKB i riksdagen är att De Ny-nya Moderaterna numera inte längre betraktar Försvaret som ett "särintresse". Kanske ger detta förutsättningar för att försvarsfrågan kan bli föremål för konstruktiva diskussioner mellan SL och AKB.

Anonym sa...

Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige må vara låg men effekterna av ett sådant angrepp enorma för den svenska befolkningen. Emedan argumenten mot Nato som tydliggörs av dig har ytterst små effekter på den svenska befolkningen. Således är valet enkelt för mig. Hellre en existerande katastrofförsäkring än handlingsfrihet. Dessutom håller jag med om att det också är en fråga om vilka värderingar man vill förfäkta. För mig är det ännu en anledning till att gå med i Nato. Faktum är att jag hellre förfäktar typiska Natovärderingar än de värderingar som förfäktas av nuvarande regering. Lite mindre handlingsfrihet vore bra.

Mike Winnerstig sa...

Ulf,

jag gör på inget sätt anspråk på att förstå den svenska säkerhetspolitiska debatten på det sätt du gör. Det har jag inga förutsättningar för att göra... :-)

Noterar dock att du inte alls tar upp de försvarspolitiska aspekterna av vår artikel, som i mina ögon är minst lika allvarliga just för alliansfrihetens trovärdighet. Så länge försvarmakten öppet säger - vilket man med all rätt gör sedan länge - att enda möjligheten att försvara Sverige militärt är att göra det tillsammans med andra (dvs EU- och nordiska länder, varav ca 80% också är militärt allierade med varandra och med USA) är inte alliansfriheten vare sig ett bra sätt att beskriva Sveriges säkerhetspolitiska hållning eller en rimlig försvarspolitisk inriktning.