2010-07-16

Pride - Arena för politisk kamp eller manifestation för nationell samling?

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har tackat nej till att medverka i den partiledardebatt som anordnas i samband med Stockholm Pride om ett par veckor. Beslutet har mötts av starka negativa reaktioner från arrangörerna av Pride-festivalen och av Hägglunds kollegor inom den borgerliga alliansen.

Kristdemokraterna är - menar Expressens ledarredaktion - det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter. För Göran Hägglund och Kristdemokraterna blir medverkan i partiledardebatten under Pride-festivalen därför ett politiskt dilemma. Om Göran Hägglund väljer att inte medverka kommer hans frånvaro att synliggöras med en tom stol under debatten och han får löpa gatlopp som homofob i media och under festivalen. Om Göran Hägglund i stället väljer att medverka kommer han genom Kristdemokraternas inställning i HBT-frågor att mötas av burop och skepsis och han riskerar att bli debattens driftkucku. Damned if he does, damned if he doesn't.

Kontroversen kring Göran Hägglunds medverkan i partiledardebatten lyfter en större fråga - den om vad som egentligen är syftet med Pride-festivalen. Från att ursprungligen ha varit en del i en politisk kamp för att stärka HBT-personers rättigheter påminner festivalen i dag mera om en nationell samlingsmanifestation där alla samhällsaktörer -från de politiska partierna till uniformsyrken och hockeyspelare - förväntas uttrycka sitt reservationslösa stöd för HBT-rörelsen. De som inte vill delta stigmatiseras. Att vägra vara med är ett större normbrott än att vägra fira Midsommar.

Låt mig vara tydlig. HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Sverige är i dag ett av de länder - kanske det främsta - där HBT-personers rättigheter är som allra starkast. Dessa framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för stöd åt mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Men - vilket jag tidigare skrivit - som de flesta andra frihetsrörelser riskerar HBT-rörelsen att låta sig pacificeras av sina framgångar. HBT-rörelsen kan komma att uppfattas - eller rent av bli - en del av etablissemanget och av maktordningen. Eller som de s k regnbågsrabulisterna uttryckte det: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Därför finns det nu en kluvenhet i Pride-festivalen som fenomen. Hur mycket skall Pride-festivalen fortfarande vara ett kraftfullt politiskt vapen mot etablissemang och heteronormativitet, där tyngdpunkten ligger på konflikt och på politisk kamp för att ytterligare stärka HBT-personers rättigheter? Och hur mycket skall Pride-festivalen vara en inkluderande manifestation över vunna framgångar och där hela samhället deltar i en ceremoni för att visa sin delaktighet i HBT-rörelsen? En sak är säker - festivalen kan på ett trovärdigt sätt inte vara både och.

2 kommentarer:

Andreas sa...

Det ironiska är att HBT-rörelsen ger uttryck för ett intolerant konsensus-samhälle. 100 % måste tycka som de, 95 % är inte nog. Typisk svensk politisk kultur, men borde inte HBT tycka annorlunda, eller varför skulle dom?

konsensuskultur är trist, eftersom skillnader inte tolereras. Allt blir urvattnad, sossar är moderater, moderater är sossar, miljöpartiet vill ha tillväxt, bögar är svenssons, kristdemokrater vågar inte vara kristna, kommunisterna är inte kommunister, muslimer måste bli svenskar ... allt blir platt och urvattnad i en konsensuskultur.

Jan Wiklund sa...

Med erfarenheter från helt andra sorters rörelser törs jag nog föreslå att det går visst.

En rörelse är nämligen inte samma sak som en organisation och ännu mindre samma sak som en manifestation. Det går alldeles utmärkt för en rörelse att vara en smula schizofren - i ett sammanhang vara rabiat och revolutionär, och i ett annat sammanhang vara samhällsanpassad och snäll.

I vissa fall kan man t.o.m. balansera sånt inom en organisation. Miljöförbundet Jordens Vänner, som jag är med i, har vid några tillfällen gått direkt från en ockupation eller kravall med polisen till ett sammanträde med ministern om någon pragmatisk fråga.

Förvisso blir detta allt svårare, med den hets som idag kommer från alla partier mot allt som låter en smula radikalt, så jag förstår din motvilja mot HBT-rörelsens samhällsanpassning. Jag tycker detsamma om mycket miljösnack. Men man får väl inse att diplomatiska relationer har sin tid, markeringar och konflikter sin.